Jag vet inte vad som händer av Anna Norlin
Maria, som nyss fyllt 50 och lever med man, barn, jobb och sådär vanlig vardag. Hennes mamma Elsa har demens och är ofta förvirrad, men klarar sig bra själv. När hon får en stroke och hamnar på boende så blir det jobbigt och Elsa ringer ofta och känner sig inlåst, ensam och rädd. Hon vet inte riktigt vart hon är och varför det alltid är så mycket folk hos henne.
Hon har dagar av klarhet och berättar gärna om när Maria och hennes syskon var små. Även Maria minns tillbaka. Det berättas om otillräckligheten som Maria känner och skuld över att hon inte kan ta hand om sin mamma. Om rädslan över att Elsa blir sämre och sämre. Om känslan att aldrig riktigt räcka till. Hur Maria själv kämpar med att få vardag i kaoset och sin rädsla över att själv bli gammal…
Oron finns beskriven på så många olika sätt; genom barnbarnens kramar. Marias ovilja att stöta sig med personalen. Funderingar kring medicinen (som ofta används på äldreboenden).
Och sorgen över att bit för bit förlora sin mamma i en värld av glömska och institutionalisering.
Det är en fin, rak, och jobbig bok att läsa om demens och vad den sjukdomen faktiskt utsätter alla för. Att inte kunna minnas att hela familjen var på besök igår måst vara fruktansvärt. Liksom vetskapen om att man blir bortglömd så fort man åker ifrån sin mamma..
Det är en bok skriven på författarens egna upplevelser. (vad jag uppfattat)
Bok från No Publishing, i samarbete med Demensförbundet
ISBN 9789198367102
