Jens känner sig nedstämd och ensam, för hans fru ligger på sjukhuset. En dag när han går i skogen hör han någon skrika från kärret. Där hittar han Robin, en ung kvinna som har gått ner sig och är genomblöt. Självklart hjälper han henne, även om han tycker att hon inte borde lämnat stan. Såna som hon borde inte vara i skogen..
Under en annan skogspromenad hittar han en gammal kolarkoja vid kärret. Där inne hittar han ett gammalt skrin fyllt med berättelser, som han fotograferar av och läser vid sjukbädden. Det väcker en nyfikenhet och ny livslust.
Råbine har flyttat ut i skogen, trots sin dåliga syn. Tur att hon har Iris, hunden som är hennes ögon när hon behöver. Hon går ofta förbi kolarkojan och tar in skogens alla dofter och intryck. Hon bär på mycket ilska och där, djupt inne i skogen så suddas oron ut.
Det finns en koppling mellan dessa tre personer, men den får du läsa dig till själv. Det är en vacker historia, som tangerar det övernaturliga och magiska som bor djupt inne i skogarna. Språket är poetiskt och harmoniskt. Miljöbeskrivningarna är vackra och karaktärerna mejslas fram mer under bokens gång. Det känns lite hoppigt ibland, med växlingarna mellan berättelsens huvudpersoner och i tiden. Novellerna, som hör ihop med kolarstugan, berättar sin historia och binder karaktärerna samman, till slut.
Boken är utgiven av Vintergård förlag
ISBN 9789198560053
