På bokens framsida kan man läsa titeln som ”Ovuxna människor” och det tycker jag är en mycket bättre titel. Jag upplever huvudpersonen Ida som otroligt omogen!.
Boken utspelas under ett par dagar i stugan på landet med mamma och hennes nya man, lillasyster Marthe och hennes sambo och hans dotter Olea. De ska fira mammans 65årsdag.
Ida är 40 år och har aldrig haft ett seriöst förhållande. Nu har hon varit hos läkaren för att få några ägg infrysta så hon kan få barn sen, när rätt man kommer. Hon bubblar av glädje att få berätta för sin syster, men när Marthe berättar att hon är gravid så rasar allt för Ida.
Hon känner sig otillräcklig och avundsjuk. Ju längre dagen går så ser hon att Marthes familjelycka inte är helt tät. Hon drar inte jämt med bonusdottern och Ida får för sig att Kristoffer är intresserad av henne!
Hon säger massa dumheter för att försöka sabotera de andras lycka.
Att försöka sno barnets uppmärksamhet från sin syster. Eller försöka kyssa hennes sambo? Men när barnet nästan drunknar så brister det mesta.
För att hon är sur över att de har målat om stugan utan att fråga henne. Eller köpt nya möbler! Hon är ju nästan aldrig där. Alltså.. Boken är hyllad för språket och den raka berättelsen. Jag vet inte… Jag blir bara så arg över hennes egen inskränkthet och låsningar. Egoistiskt och elakt. Jag är glad att det är en kort roman, för jag tycker inte den var sådär jättebra.
Utgiven av Wahlström & Wistrand
ISBN 9789146236160
