Två tidsepoker, två kvinnor, kring ett och samma hus i Paris.
Blanche föds i slutet av 1800talet och växer upp upp i Geneve, yngst av fem syskon. Hon ställer sig tidigt på de mindres sida och kommer ofta hem blåslagen och sönderriven. När hon blir skickad till Skottland kommer hon i kontakt med William Booth, grundaren till det som kommer att bli Frälsningsarmén. Blanche tar värvning och stiger i graderna. Hon möter Albin och tillsammans kommer de utföra stordåd. 1926 är Blanche riktigt sjuk, men låter sig inte stoppas. När hon läser i tidningen om ett stort hus i centrala Paris är till salu så gör hon allt för att kunna köpa loss det.
Det blir Pairs första fristad för utsatta kvinnor och barn – Le palais de la femme!
Nästan hundra år senare fyller huset fortfarande samma syfte. Alla de över 700 rummen är fullbelagda med kvinnor som inte har någon annanstans att ta vägen.
Dit kommer den utbrända advokaten Solène, som bevittnat när en klient tagit livet av sig. En psykolog föreslår att hon ska arbeta ideellt för att hitta tillbaka till sig själv och hon hamnar på Palais de la femme som skrivhjälp. Vad det egentligen innebär vet hon inte och kvinnorna på boendet är mycket misstänksamma. När hon bit för bit får förtroende i huset så får hon också hjälpa till att skriva. Det är papper till myndigheter, brev till älskade, saknade och hon känner sig mer och mer tillhörande. Det förändrar henne i grunden.
Boken är utan egentlig dialog, men fylld av kvinnoöden, kamp och överlevnad.
Jag gillar när böcker har en historisk grund och här är det ju verkligen så. Det är en intressant inblick på Frälsningsarmén och både Blanche och Solène är starka kvinnor, även om det är huset som är den verkliga huvudpersonen i boken. Så mycket trygghet och värme det har gett till så många kvinnor under det århundrade som gått..
Jag har läst hennes första bok, Flätan, som även den vävde ihop olika människors öden.
Boken är utgiven av Sekwa förlag
ISBN: 9789188697936
