Detta är sista delen i serien om Elsinorien.
Första boken heter Lysande klot tvenne och den andra Knutar och band. För att hänga med så måste de läsas i ordning.
Det här är en recension om del tre, Viddernas väv.
Ailsa tycker att det är viktigt att vara bra. På allt. Hon vill vara Ailonise; Den bästa drottningen för sitt land. Och en bra mamma till sin dotter Mira. Hon lyckas med båda, även om hon själv inte riktigt tycker att hon räcker till. (men vem tycker det?) Hon har bra folk kring sig så både kungariket och Mira är väl omhändertagna.
Ailsa pendlar konstant mellan perioder av intensiva känslor, kärlek och närhet och perioder av saknad och längtan. Hon saknar friheten hon kände den där första sommaren och hon saknar Danias. Tillslut blir det för mycket.
Återigen drömmer hon om dimman, som får henne att minnas kejsar Aygwidon. Visst lyckades de att besegra honom? Hon börjar tvivla. Stämningen mellan länderna blir åter spända. Ailsa klär sig åter i reskläder och tillsammansmed Danias ger hon sig iväg västerut. I packningen finns en magisk karta, nya kunskaper och ett oerhört mod. Till outforskad mark. Hon möter gamla bekantskaper på vägen, från hennes förra långa resa, och får hjälp från oväntat håll.
–
Jag gillar det poetiska och vilsamma språket som blir när Ailsa förklarar vad som händer. Det är snyggt skrivgrepp. Tiden går och de viktigaste detaljerna berättar hon själv, som i ett brev eller en dagbok, för läsaren. Det är lika spännande och magiskt som i de tidigare böckerna. Magin förstärks av den fina språkmelodin.
Utgiven av Visto förlag
ISBN 9789178856404
Antal sidor: 337
